Lycka och en sele

Hej!

Nu kör vi på här med ett inlägg till! Det händer nämligen en hel del här ändå, trots att det mest är korta dagar i tjocka böcker som passerar. Nu i helgen var jag och fem kompisar i klassen till exempel uppe i Luleå och besökte Sunderbyns Sjukhus - ett studiebesök inför valet vi ska göra; om vi vill spendera de tre åren med kliniska terminer med start januari 2019 i Luleå, Östersund, Sundsvall eller stanna kvar i Umeå. Vi hade en riktig toppenhelg - sjukhuset imponerade (jag besökte det ju redan i november när jag och Hanna var där uppe, men det imponerade på de andra), läkarprogrammets utbildningscentrum var stort och fint (med mikrovågsugnar som det "inte exploderat en lasagne i" och kaffemaskiner med gratis kaffe och kulverterna hade övergångsställen!), Luleå var kallt (är det havsluften som gör det? Kan man bo här då? Vi får googla medeltemperaturen under dec-feb, ok -10 grader C, det är ok), isbanan lååång. Vi åt middag tillsammans på kvällen (på en restaurang med temat Västerländskt och Husmanskost och Kinesiskt och Grill) innan vi köpte mängder med godis och spelade kortspel på Joels hotellrum. Dagen efter besökte vi Luleås universitetsbibliotek och tittade in Porsön - Luleås Ålidhem, där alla studenter bor och där vi kanske också hamnar till slut. Sedan gick vi från Porsön tillbaka till stan - på oskottade vägar (var är gångvägen? Jag ser den inte, går inte vi mitt på en bilväg? ALLT. ÄR. VITT.) och 25000 steg senare satt vi på en thairestaurang och testade Luleås version av Chicken Cashew innan vi tog tåget tillbaka till Umeå.
   Så det var fint. Jag har ju som varit inriktad på att läsa de kliniska terminerna i Luleå från början, men det är ändå roligt nu när det börjar närma sig och folk som inte lever tre år framåt i tiden också börjar prata om det. I slutet på april får vi veta var vi hamnar. Det är jobbigt att vänta.
   Så vi var tillbaka i Umeå sent lördagkväll, och på söndagen var jag och spexade hela dagen - första provföreställningshelgen! Och idag har vi temasläpp!

Men det jag egentligen skulle skriva någon rad om var helgen för två veckor sedan - när Hanna var uppe och vi hyrde en bil och tog oss till Lycksele och sedan en bit till (på oplogad väg mitt ut i skogen) för att hamna hos Echoes of the North - ett litet företag, egentligen en familj med fyra barn och nio hundar och 2 hästar, som erbjöd hundspann, ett bucket list mål för både mig och Hanna. Det var en jättehärlig upplevelse, att sitta i släde bakom hundarna och åka genom de norrländska skogarna, att bli bjudna på hembakat i deras kök, att höra om deras syn på livet och att få leksaksbil efter leksaksbil av en liten ettåring. Från den dagen togs några bilder!

Hela alltet började med att bilen vi hyrt fryst fast i parkeringen... Så tillsammans med uthyraren fick vi leta sand och öka friktionen, putta på bilen bakifrån, backa så långt in i bakomliggande snödriva som möjligt, ta sats... Det tog en timme, men vi kom därifrån till slut haha.

Lyckas fortfarande inte få till det här med att vända på bilderna - men här är Hanna i bilen och jag utanför, förvirrade men glada.

Därefter körde stencoola Hanna oss till Lycksele, en enkelresa på sisådär 2,5 timmar.

Tills vi såg denna bild och förstod att vi var framme (instruktionen vi fått var "Efter Lycksele kör ni såhär. Och sedan fortsätter ni köra på den vägen. Och när ni trott att ni åkt fel eller för lång, då fortsätter ni lite till".

Here we are!!

BUCKET LIST MÅL CHECK

Tillbaka i Umeå åt vi middag med Joel och klämde så mycket av melodifestivalen vi hann innan vi, med SVT play och melodifestivalen fortfarande igång, stack till biosalongen i stan (fortfarande med SVT play igång - vi hann precis se vem som vann innan reklamfilmerna drog igång) och såg bio, sedan kraschade vi trött i säng vid midnatt.

Dagen efter var det så fint väder!

Mitt fina Umeå - "ur perspektivet där allt som heter ombyggnation inte syns".

Vi åt brunch på IKEA (scoooonesen goooals), sedan gick vi tillbaka till lägenheten därifrån innan vi såg Greys Anatomy tills flygbussen kom.

Så det var en fin helg det med, både till sällskap och väder och skoj. Vädret har på riktigt hållit i sig sedan dess - klarblåa dagar varje dag i två veckor nu. Det har blivit mycket jogging kring Teg, många promenader och lite låg motivation till att sitta inne med sina böcker, men det har gått bra ändå. Nu hoppas vi på fint väder även kommande vecka och påsk - sedan kan det få dämpa sig om det nu skulle behövas.
   Ska snart iväg för några föreläsningar på temat Hemostas innan det blir en lugnare kväll. Är tröttttt efter helgen och anar en svag förkylning, så ska försöka mota bort den. Imorgon går planet till Stockholm på kvällen och jag är taggad på att få komma hem och spela Fortnite med Anden.

Kram,
J

Alpish

Hej!

Tiden springer och det har snart gått en månad sedan vi klev på planet mot Österrike, mot alperna. ASSÅ DET VAR SÅ COOLT. Det är typ lite svårt att föreställa sig när man inte varit där, och särskilt på en grund där man inte varit i någon typ av slalomsammanhang på flera år, men det var så coolt. Vi bodde i byn Ischgl - mitt i en dal mellan två stora berg, en jättemysig by där man fick betala 2000 kronor om pjäxorna var på efter klockan 20.00. Vi började tänka på det lite som två världar - en värld i byn Ischgl, och en helt annan värld 30 minuter med lift ovanför. De två världarna var så olika varandra att man, om man bara varit i den ena världen, inte ens kunde föreställa sig den andra världen. Och det var verkligen så.
   Dagarna fyllde vi med skidåkning. Jag fegade lite i början och stannade på café med mina kursböcker de första dagarna, men sedan ville jag också besöka den andra världen och spenderade resterande dagar på skidor. Det var häftig skidåkning. Innan vi kom dit berättade Anden att hans kompisar som varit i alperna sagt att det kan ta 30 minuter att ta sig ned för en backe och vi satt och diskuterade hur överdrivet det måste ha varit. Det var det inte. Det fanns backar som till och med tog längre tid. Kvällarna fyllde vi med afterski, middag och sömn - aldrig har tio timmar i sängen känts som så lite.
   Så jag vet inte. Ischgl och skidåkning i alperna slog alla förväntningar och jag som inte ens trodde jag ens lite tyckte om skidor är nog rätt omvänd numera, jag vill tillbaka.

Många bilder har kommit upp på Instagram, men har kommer några till. De flesta är tagna av familjen Larsson - Maja, Camilla och Hanna främst. Är väldigt tacksam över att de tog så många kort som de gjorde.

ASSÅ TITTA PÅ DETTA? Här står vi i Österrike och tittar mot Schweiz, och molnen är nästan under oss.

Högt upp!!!! Det var en annorlunda upplevelse - att behöva tryckutjämna i öronen på vägen nedför backarna. Ibland kände man även av att luften var mycket tunnare så högt uppe.

Anden äter wurst.

De bästa.

Vi taggar KÄLKAÅKNING kvällstid och Anden testar kameran som inte riktigt är en GoPro. "Måste ju spela in något som de kan visa på begravningen, så att de vet att jag dog lycklig".

Redo!!!!! Man tog liften (den som tog 30 minuter och gjorde att man hamna i en annan värld) upp och sedan åkte man kälke nedför en backe, 7 KM LÅNG och 1 KM I FALLHÖJD det. var. så. kul.

Anden, Josse och jag (den suddiga figuren närmast i bild, till höger) på rad.

Maten asså haha, överraskningar varje dag. Här knödel om jag inte minns fel - typ bröd och fläsk i bulle i spad????

FATTAR NI VILKEN MILJÖÖ

Och här har vi istället byn Ischgl - där man tittar uppåt för att se som omkring istället för nedåt.

När vi lämnade tillbaka pjäxorna så försvann Josses telefon... Och vi kunde inte hitta den - så pappa fick "Hitta min iPhone"-teknika fram den och GPS-signalen sa att den skulle vara på skiduthyrningsstället. Så de gick dit och frågade, men inte hade personalen hittat någon telefon? "It is in the shoes!" sa pappa. Och inte visste nån vilka pjäxor Josse hade haft? Och det var pjäxor efter pjäxor efter pjäxor på hylla efter hylla efter hylla. Bara att börja leta. Någonstans låter ett plingpling ty hitta-min-iPhone var igång. Hela personalen blir engagerad. "I hear something!!!!" Pjäxor vänds upp och ned. Pjäxor efter pjäxor efter pjäxor. Och det tar 20 minuter, men sedan har Josse sin mobil igen.

Lyckas inte vända denna mysiga bild, men här är barnen Karlsson trötta.

Det var en väldigt fin vecka, kul att få hänga med familjen Larsson också - det var ett tag sedan. Och jag tror vi hade ganska tur med vädret ändå - bilderna vittnar om en del, det de inte visar är väl kanske att termometern ibland stod på -25 och ibland på +8. En liten skillnad på 30 grader sådär från dag till dag, hur skevt är inte det?

Så vi är mycket nöjda och att på söndagen sedan hamna hemma i Umeå igen och dra igång med vardagen kändes lite tungt. Men jag kom ikapp, gällde att springa lite fortare bara. Och nu är det bara en vecka till påsk (tagga Aspelund, Kalmar (visst har jag väl berättat att jag blivit undersköterska på Neonatologen (nyfödda barn) på Kalmars lasarett i sommar????!!!! SÅ TAGGAD), Spjälkö, kusiner, familj och farmor och alla).

Kramkramkram,
J